liindawiidmark

Haha precis som rubriken lyder, du behöver inte kommentera, jag vet att du läser bloggen ändå.

Förr i tiden hade jag bloggen som en del av mitt liv, delade den med allt å alla, tillslut så slutade jag lägga ut på FB varje gång jag uppdaterade, känns ganska skönt just nu,

Det jag delar med allt å alla finns på FB , men här finns bara mina tankar osv, sånt som jag kan skriva utan folk stör sej på det, men det kanske ni gör iaf, det skit jag i.

 

Men som då till ämnet tankar.

 

Min syster, min vän, min andra halva här nere i söder skrev några sms till mej i natt,

ang Vänskap å kärlek.

Hur vet man vad äkta vänskap är och när vet man om det leder till något mer?

Å då menar jag motsatta könet.

 

För ett tag sedan stod en vän till mej å sa kille hit, och kille dit, jag ska hit å sen dit,

Jag fick bara fram ett enda ord,

 

Man behöver inte ha för bråttom in i något, det lärde jag mej några månader innan jag flyttade hit ner,

Det får ta den tid det tar.

Min tidigare andra hälft sa samma sak, vi tar en dag i taget! de blir som det blir.

(du finns kvar inom mej ännu, men jag måste försöka se förbi det som var).

 

Jag fann en vän som jag senare såg men än en vän, någon som verkligen stod där å jag kunde återigen se kärlek.

Det kom ett flyttlass eller ett jobb emellan, men om man verkligen vill något så kämpar man väl för det?

Tydligen inte i detta läge?

Men efter ganska exakt 2 månader senare så ställer jag mej frågan var detta verkligen rätt?

Vad var för å nackdelar? Vad överväger det andra?

Jag har stått vid detta vägskäl tidigare, men då fick jag draghjälp därifrån.

Men denna gång ska jag kunna välja väg av egen vilja. Det måste bara få ta den tid det tar att inse allt.

 

Sen flög det in en till vän, som i princip vet mer om mig än vad jag själv vet, känns det som.

Även fast tiden är knappt. Men mer öppen människa har jag aldrig mött på i mitt liv, vilket har gjort att vi öppnat oss båda två, det är tillit. just det Tillit .

Men tiden har inte passerat långt ännu, men jag vet ändå att du vad som än händer och sker alltid kommer att stå kvar där vid min sida, hur vi än nu gör.

Å jag kommer alltid att komma ihåg den vänskap vi har nu, å den hoppas jag alltid kommer finnas där.

 

Sen stod det en vän där innan de andra, vi skrattade, vi grät. Vi delade det mesta.

Jag sa att den vänskapen vi hade då alltid kommer att finnas där, å de vi hade skulle alltid enbart stanna som vänskap, Det var vi båda överens om, eller iaf jag hade gjort det klart och tydligt.

Så kom då det där stora frågetecknet, det där enorma sveket.

Vad hände, vad tänkte du med?

Men säger man inte så, att ett förlåt kan man ta men inte två? Det är ju ändå en vänskap som står på spel.

Men tilliten vi hade, den finns inte där från min sida? Ska man bryta kontakten helt eller försöka bygga upp en vänskap igen till de som det var? Men hur gör man om jag då inte litar på dej?

 

Sen finns ju dom som jag redan vet kommer stå kvar,

Men detta var iaf det jag ville nämna just nu, för precis i skrivande stund fick jag samtal så nu slutar jag å skriva då.

 

Men så äre! <3